”Ser ni gården där ungar…” sade en gammal farbror och pekade ut genom kupéfönstret. Vi nickade och såg byggnaderna skymta förbi ute i halvmörkret. Mannen fortsatte…. ”Där i kvarndammen, dränkte mjölnaren sin hustru Hanna Andersson”. Vi stelnade till, varpå gubben försvann därifrån. Vem var han, och varför berättade han sådant för oss barn? Visste han mer om mordet? … vi såg oroligt på varandra. Det kändes obehagligt, för vi hade hört historien om mordet från vår egen morfar. Tänk om mannen var en mördare? Varför inte, året var 1956, vi var 8 år och på väg med tåg till mormor i Helsingborg. Mördaren var frisläppt sedan länge och dog först ett år efter att vi hade mött farbrorn på tåget. Här följer morfars berättelse om Esarparn, och sedan hur vi själva blir en del av historien.
Morfar hade som ung säljare för Helsingborgs kvarnstensfabrik, åkt motorcykel genom hela landet och tagit upp beställningar på kvarnstenar. En tidig februarimorgon 1932 skulle han ta upp en offert på en kvarnsten till mjölnaren Nils Anderssons i Esarp. Morfar knackade på. Ingen öppnade, han knackade igen, och först efter en lång stund öppnades dörren försiktigt på glänt. En skräckslagen kvinna stirrade på honom, och viskade att han måste ge sig därifrån. Stämningen var förtätad och morfar som annars var en tuffing, kände av stämningen att döma, att det var säkrast att ge sig av, trots han gick miste om sin förtjänst.
När morfar morgonen därpå, den 12 februari 1932, öppnade avisen insåg han orsaken till oron dagen innan. Det stod att mjölnarfrun Hanna Andersson i Esarp hittats drunknad i kvarndammen, kanske dränkt. Esarparn lär även haft ett förhållande med sin unga kvarnpiga, och kanske ville bli av med frun.
När vi många år senare talade om morfars upplevelse, beslöt vi att besöka platsen för händelsen. Den nya ägaren visade oss runt innan han försvann. Han hade pekat ut några klädtrasor som mjölnarens ägodelar. Jag kunde inte låta bli att gå fram och lyfte på en trasig mörkblå ylletröja, kanske hade han haft den på sig när han dränkte frun i kvarndammen, tänkte jag. Plötsligt small det till och vi blev stela av skräck. Tvärdraget hade stängt porten som gått i baklås. Vi var fångade i en fälla. Fantasin och skräcken tog över och det viskades överallt i mörkret runt oss. Kättingen i kvarntornet rasslade som om någon hasade sig ned. Kanske Esarparn kom för att slå oss ihjäl, eller dränka oss som katter. Tillsammans sökte vi skratta bort rädslan, men allt var bara olustigt tills ägaren låste upp och vi klev in i bilen och lämnade Esarparn åt det förgångna.
Efter 15 år i fängelse frikändes mjölnaren i brist på bevis, men nog var den mannen en mördare, sade alltid morfar, som själv hade mött hans skräckslagna hustru dagen innan hon återfanns drunknad.
Tekst og bilde: Pontus Berglund, Galleri 59.
Pontus Berglund er akvarellmaler og illustratør. Pontus er tvilling, oppvokst blant kunstnere i Göteborg. Han driver ”Galleri 59”, en kunstsalong ved Lommelanda Kulle øst for Strömstad, med egen og andres kunst. Han er representert på Bohusläns museum med åtte store akvareller, og på Strömstads kommunehus. Pontus beundrer forgjengelighetens stillsomme skjønnhet, og menneskets kamp for å overleve.
Kommentarer