Kråkan

Kråkan (corvus corone)

Enligt den svenska art-databanken är kråkorna i Sverige på väg att bli rödlistade. Hur det ser ut i Norge med kråkorna vore intressant att veta.

Kråksläktet har funnits och finns fortfarande hos oss i Norden, och gör vad de kan för att överleva i sina habitat. Alltid finner de nya vägar och följer då ofta människan i spåren. Kråkor är av naturen ytterst vaksamma, och har lärt sig att de inte kan lita på människorna, men är samtidigt nyfikna och hungriga på våra matrester och allt annat skräp vi slänger efter oss. Kråkan är dock inte ensam om att traska i våra spår, vi har ett följe av djur som gör likadant, räven, grävlingen, rådjuren och älgarna är ofta gäster i våra trädgårdar. I städerna är konkurrensen lite tuffare för kråkorna och det verkar som en del utvecklat ett mer individbaserat umgänge med sina fränder. Samtidigt får landsbygdens kråkor se upp med sina avlägsna släktingar korparna, som tenderar att lägga beslag på kråkornas inbodda revir.

Men hoten mot djuren och naturen kommer från många håll och fler och fler inser i dag att skogsbolagen, genom sina kalhyggen hotar både växternas och djurens överlevnad, även de allra minsta, som möss, sorkar och insekter. Vidare så återplanterar man sina kalhyggen med granplantage av sterila monokulturer, dikar ut våtmarkerna och förstör därmed livsbetingelserna för grodor, salamandrar och vattenlevande insekter vilka annars skulle ha ingått i den naturliga livscykeln såsom föda åt andra djur. Förödelsen är omfattande, och ett resultat av privata och statliga vinstintressen, där skogsbolagen och markägarna ser skogen som sitt privata virkesupplag, vilket de kan ta för sig av hur de vill, utan att bry sig om konsekvenserna.

Nåja, förutom ovanstående elände, vill jag slå ett slag för ökat intresse av våra vänner kråkorna, för roligare fåglar får man leta efter. Jag kan sitta i timmar och studera och söka förstå rangordningen, och hur den fungerar i deras gemensamma umgänge. Ibland försöker unga kråkor härma de vuxna. De anstränger sig till det yttersta för att pressa ut ett fint och fulländat krax. Men rösten spricker oftast i falsett.

Jag har sett dem förfölja rovfåglar. En modig kråka kan följa en ormvråk ganska högt och gasta och kraxa tills vråken drar iväg. Vid en åtel kan kråkan mobba en kungsörn genom att upprepade gånger rycka tag i örnens stjärtfjädrar tills fågeln ger sig därifrån.

Om hösten flyttar mängder av kråkor från Norrland till Norra Bohuslän. Jag räknade förra hösten till 280 individer i en flock. Denna höst var det färre. En hel del av dem påstås komma från Sibirien! Kanske någon har en uppfattning i saken?

Ovanstående kråka från Morups Tånge i Halland målade jag år 2017. Den är troligen ganska gammal, möjligen 18-19 år. Klarar den sig från faror, kan den enligt biologer bli upp till 30 år. ”Min kråka” ser ut att gurgla sig med saltvatten, och är nog ganska tillfreds med sin invanda miljö bland feta havsborstmaskar och hoppande sandloppor.

Tekst og bilde: Pontus Berglund, Galleri 59.

Pontus Berglund er akvarellmaler og illustratør. Pontus er tvilling, oppvokst blant kunstnere i Göteborg. Han driver ”Galleri 59”, en kunstsalong ved Lommelanda Kulle øst for Strömstad, med egen og andres kunst. Han er representert på Bohusläns museum med åtte store akvareller, og på Strömstads kommunehus. Pontus beundrer forgjengelighetens stillsomme skjønnhet, og menneskets kamp for å overleve.