Det är långfredag den 29 mars 2002. Jag har följt sönderfallet hos den utrangerade lastbåten Hamen i 6 år, men är lika begeistrad var gång jag ser henne. Rosten ger färg åt känslan av tidlöshet hos detta det sista lastfartyget efter Nordsjötrafiken. Övriga skepp såldes till Indien och arabländerna och höggs upp till skrot.
Visst är hon illa medfaren, men flyter än, och i dag skall jag måla hennes porträtt. Väl framme lutar jag ryggen mot Hamens solvarma bredsida, blundar och känner doften av olja och paraffin från barndomsåren i Göteborgs hamn, där lossningen pågår till sena kvällen och de jättelika kranarna rullar vidare till nästa fartyg. Hamnsjåarna skojar med blixtgubbarna, skolpojkar med blixtbricka för tillfälliga stuverijobb. Alla hjälps åt, medan kranföraren, högst i rang, kommunicerar på teckenspråk uppifrån kranhytten. Man lastar och lossar och virkesstaplarna växer på flaken, några spanska sjömän skäller som ilskna bin på varandra. Detta var vår färgstarka barndom, doften av kryddor, maskinbuller, sjöfolk från all världens länder, under ständigt liv och rörelse … plötsligt rycker jag till… nog var det en skakning i skrovet. Jo, motorn är på väg upp i högvarv.
Det ekar över fjorden när Förste styrman hojtar i megafonen:
– Klart för avgång… Karlsson, snabba på med trossarna! Raska fötter från lejdaren, passagerare och manskap rusar mot övre däck. Väl där möts vi av mistlurens tre hårda ljudstötar, rakt i ansiktet.
Jag vacklar till, tar mig åt öronen och inser att, det är ju nu det skall ske… porträttet på Hamen!
-Bort med båtvraket! stod det i tidningen. Romantiska båtvrak är passé. Skeppet är ett gammalt otidsenligt oljevrak och har ridit ut sin sista storm.
Efter fyra timmars slit konstaterar jag att målningen är en katastrof, jag tar arket med båda händerna och skall just riva det i filler, när jag hör en späd röst vid min sida:
– Hur lång tid tar det att måla en bra tavla? Frågade en liten flicka.
Hennes familj hade just tagit sig in på området, och står nu en bit bort och kikar på oss.
– Det tar 4 timmar, svarar jag paff.
– … och en dålig tavla?
– 8 timmar!
– …så mycket?
– Ja, det tar lång tid att bättra på en dålig tavla, för den blir ändå bara sämre och sämre.
– Men jag tyckte den var fin ja! sa flickan, och sprang sin väg.
– Kanske det, mumlade jag roat, och lade försiktigt ned bilden i väskan.
Fartygstyp, fartygsbeskrivning:
Steel Screw Steamer, döpt till POMPEY POWER 1.780 dwt, gick av stapelbädden 1948 hos Samuel Peter Austin & amp; Son, Wear Dock, Sunderland. Ångmaskinen byggdes 1938 hos North Eastern Marine Engineering. Fartyget såldes 1960 omdöpt till TANDIK. 1963 omdöpt till HAMEN. Såld 1996 till Alvar Olsson, bogserad till Hälle hamn i Idefjorden. Hamen såldes 2005 till Stiftelsen ms & quot; HAMEN & quot; ex ds ”TANDIK & quot; Oslo, där stiftelsens entusiaster rustar upp henne till museifartyg. Ångmaskinen som togs ur bruk i slutet på 50-talet borde sättas tillbaka på sin plats. Jag gratulerar Stiftelsen till ett förtjänstfulla arbete, och hoppas få göra ett besök ombord vid tillfälle.
Pontus Berglund
Galleri 59 Strömstad
Pontus Berglund er akvarellmaler og illustratør.
Pontus er tvilling, oppvokst blant kunstnere i Göteborg. Han driver ”Galleri 59”, en kunstsalong ved Lommelanda Kulle øst for Strömstad, med egen og andres kunst. Han er representert på Bohusläns museum med åtte store akvareller, og på Strömstads kommunehus. Pontus beundrer forgjengelighetens stillsomme skjønnhet, og menneskets kamp for å overleve.
Kommentarer